händelser

Veckorna rasar förbi. Jag tror det är ett tecken på att jag är lycklig då dagarna tycks flyta ihop. Halloweenfirande när man är hög på socker och fina vänner, söta flickor som kommer över på TVspel och kaffe, filmkväll med kulturella klubben, återträffar med högstadiegänget och vara på katthemmet varje torsdag.
TVinspelningarna är förhoppningsvis över, nu har man bara ångesten över vad man kan ha sagt och hur det kan ha tolkats kvar. "Tur" att man åtminstone får se avsnittet i förväg så jag kan förvarna på Facebook efteråt om vad jag sagt och vad jag egentligen menade med det.

Igår hade vi kläd/bokbytardag hemma hos oss. Lemuel, Kristin, A-chan och Clara; en välbalanserad kombination av människor. Och så en massa nya kläder! En del låter jag vara som de är, medans andra ska utsättas för en mindre modifieringsprocess. Bland annat en enkel, svart långärmad tröja. Ska klippa upp urringningen på den och sedan kommer det delikata problemet att bestämma sig för om jag ska fästa tygrosor eller en överdimensionerad rosett på ena sidan ringningen. Nu har jag alltså att göra ett par kvällar till framöver. Kläderna som ingen ville ha har Senpai och jag lovat att ta till second hand. Fyra fyllda papperskassar får de!
Dessutom hade jag en hel kläder som jag tycker är vackra men som jag tycker skulle passat Kristin bättre. Och mycket riktigt föll det mesta henne i smaken. Min hemsydda sextiotalsklänning satt som en smäck på henne. Visst är det underbart när man har rätt om sina "fördomar"?


För övrigt har jag kanske, kanske, kanske fått praktikplats! På Mölndals stadsmuseum. Det skulle verkligen vara helt underbart. Inser att jag faktiskt håller på att forma min framtid på riktigt nu, med praktikplatsen får jag förhoppningsvis in en fot i dendära supernischade branschen. Det kommer vara ont om jobb, och lönen är inte den bästa ens när man är fast anställd, men det är det här jag vill. Det är faktiskt lite häftigt.

finaste trevåningsfatet

I lördags åkte min syster, Johan och jag på loppis. Vi hittade en Don Pedro som fungerar jättebra. Sådant härligt fynd! I nyskick hade en sådan kostat sexhundra kronor, och nu fick vi den för en sjättedel av summan.
Så plockade jag på mig lite udda koppar, fat och tre mattallrikar i olika storlekar. Gemensamt var att de antingen hade guldkant och/eller var blommiga. När vi kom hem limmade jag ihop dem så att jag fick ett trevåningsfat av koppar och tallrikar. Största tallriken underst, och en kopp som avslutade det minsta fatet högst upp. Riktigt awesome! En bra julklappsidé, jag betalade inte mer än fyrtio kronor, det är resursvänligt och blir dessutom riktigt fint. Och unikt, självklart.

På kvällen var det släktmiddag för kusinen. God mat, rödvin och morbrors fotografier från bröllopet.

klappa händer och dansa på kyrkbänkarna

På kulturnatta i fredags var jag och mitt härliga fab6gäng på Bruce Springsteenkonsert i Bergsjö kyrka. Även de äkta makarna och Vackrast var med. Vackrast var dessutom bjuden att komma hem till mig efteråt för en födelsedagstårta jag bakat åt henne. Från scratch med hembakade bottnar ska tilläggas, och inga sådana där skumgummiliknande färdiga. Konserten var så himla fin. När kristet blir som gladast och varmast. Och så är jag så lättrörd, det räckte att se folket stå på led för att tända ljus för att jag skulle droppa lite, litegranna. Efteråt, när vi stod och stampade i kylan och ingen ville säga hejdå, kom vi på att vi kunde ha filmkväll hos makarna Lilled. Vi åkte dessutom hem och hämtade tårtan, och så såg vi på Atlantis. A-chan och jag har länge tjatat om att vi borde se den tillsammans. Och så åt vi tårta. Min kamera är givetvis spårlöst försvunnen, men annars skulle jag ha fotograferat den. Den hade iallafall chokladbottnar och garnerning med blåbär och hallon. Och så fick jag ju äntligen använda mina spritsar till grädden!
Fin kväll.

Höstpaus

Så mycket som hänt sedan sist. Giftermål, bröllopsresa, fältkurs i Sicilien, och nu är jag mitt uppe i en tvproduktion. Så kan det gå. Det händer saker hela tiden, så det har liksom varit lite svårt att hitta tillfällen att uppdatera bloggen. Jag får bli bättre på det nu. Ta mina dagar och fotografier lite i sänder.

Och jag som inte alls tycker om att vara om mig och kring mig egentligen. Jag är helst lagom.
Det är lite läskigt att falla ur sina gamla spår. Och att vara lycklig. För då vet man hur mycket man har att förlora.

vissa klarar sig utan extas

Gick till Fåfängans antik och bad att få titta på femtiotalsbroscher. Kvinnan bakom disken tog då fram låda efter låda med blixtrande stenar, glimmande guld, matta pärlor. Sådana ljuvligheter för ett flickhjärta.Valde till sist en rektangulär, guldbrun med italiensk kristall. Nu sitter den vackert på min bröllopsklänning. Imagen är komplett. Och viktigast: Snart får han mitt efternamn.

Haft fina dagar, fast med mycket oro i. Det blir nog skönt sedan när allt lugnar sig lite. När vi inte är så himla speciella längre. Jag tycker verkligen hemskt bra om vardag.

Lyssnar på Bitterfittan på ljudbok och gråter i sympati. Sytt klart en hel kjol av tyg som jag hittade i en container. Och en tröja i gråblått stuvtyg, len och mjuk mot kroppen. Och idag gick Senpai och jag vid delsjövattnet och jag tog massa fina kort. Alla små hemliga vattensamlingar, skogshallonen och all dyster tallskog. Fina, somriga dagar.

rapport från en balkong

Sömnig kisse på balkongbordet

Chilifrukterna

Ljuvligt skära pelargonior

Min första krasseblomma som slog ut idag.

flickdrömmar, hattar med flor och den enkla sanningen

Jag känner mig alltid som mest förmögen när vi precis har handlat mat. Alla fina frukter, grönsaker, ekologiska bönburkar. Men igår var det lite extra speciellt. Förutom en doftande basilika och andra trevliga saker låg det en coiffe i ett prassligt paket i min påse. Vit och champagne med flor från tjugotal och spets från femtiotalet. Fjädrar och pärlor. Bröllopshatten!

Det var inte riktigt så här jag tänkt mig. Såhär romantiskt fina bröllopskläder. Vad hände med den enkla sommarklänningen och utsläppt hår liksom? Jag vet inte riktigt om det är drömbröllopsdemonen inom mig, eller bara jag. Det är klart, vissa skulle nog tycka att jag alltid har somriga klänningar på mig. Och är det bröllop kan kanske de flesta instämma om att det känns mer kalasigt om man höjer ribban litegranna. Och vad är mer kalasigt än en blommig klänning? Kanske en klänning av spets och en hatt med flor.

Jag kan iallafall konstatera att det här är någonting som mest blev. Det kom fram på vägen hit vad jag ville ha. Precis som att Senpai utvecklat fram det han vill ha. Vi kommer inte matcha varandra för fem öre, men vi kommer vara vi i allra högsta grad.
Och sedan är det ju egentligen skitsamma oavsett om man är under- eller överklädd. Det är inte bröllopet som är det viktiga, utan att känna att man behöver och vill vara gift. 

fina dagar

För att vara ledig har jag ganska lite tid till att sitta här. Kan visserligen bero på att vi spelar en massa Grand theft auto så till den grad att jag snart kommer vilja hijacka bilar och säga saker i stil med "Don't blame me - blame society". .

I lördags åkte vi med mina föräldrar till antikladan. Hur mycket saker som helst, uppblandat med mastillverkad shabby chic. Har väldigt svårt för en inredningsstil där möblerna bara "låtsas" vara gamla.
Hittade en jättefin kaffekanna i metall, med trähandtag. Vi har en kastrull med precis likadana detaljer, så det kändes fint. Och en gammal nött ask i emalj. Sådära typiskt gul med grön kant. Den gömmer vi smöret i.
Därefter åkte Senpai och jag och köpte billiga vattenglas till bröllopsfesten. Det kostade mindre än om vi hade hyrt dem. Får ta och pimpa upp samtliga sextio glas efteråt med glasfärg och sälja för en hutlös summa..

Igår åkte jag med Mommo och Moffa till Pilane för att titta på utomhusskulpturen. Hetta, kullar, syrsorna som spelade och fåren som vilade i skuggan under träden. Som Mommo sade: Man kan låtsas som att de ligger under ett pinjeträd och att vi egentligen är i Grekland!
Fina skulpturer. Och fin miljö att ha dem i. Det blev sån härlig kontrast.
Förövrigt måste jag inse hur lite jag har att säga till om när det gäller mina morföräldrar. Jag fick exempelvis inte betala för bröllopslokalen, det tyckte de var onödigt. Att betala för min egen mat på caféet efter att vi sett på skulpturen var också en jättelöjlig idé. Jag tror nog inte att jag någonsin kommer betraktas som vuxen av dem. En gång barnbarn alltid barnbarn, liksom.

Idag: Hämta coiffe. Jag är väldigt pepp på att se hur den blev. Tänker mig någonting crazy med fjädrar en masse.

självständighet versus utanförsskap

Tvättat miljövänligt! Tvättnötter, bakpulver som blekmedel och så lite lavendelessens istället för sköljmedel. Drar ut tvätten ur maskinen, skakar den och slätar ut, draperar den lite nödtorftigt över en korgstol, trycker tvätten mot näsan och drar in doften i djupa andetag. Ah.. Ljuvligt!

Tror jag förstår varför hemmafru/manidealet lockar även mig. Det är så många sinnesintryck man får uppleva! Doften av tvätt, smaker av matlagning, färgerna i frukt, grönsaker och i blommorna man sköter och så vidare. Det kan man givetvis hinna med att uppleva ändå även om man jobbar "bortifrån", men det är just det att då måste man verkligen ta sig tid till att göra det när man väl är hemma.
Att välja att sköta om hemmet skulle för mig då innebära att man sköter om dedär sinnesintrycken på heltid och delar med sig av dem när folk kommer hem och som kan vara i stort behov av dem.

Min teori i korthet:
Människor som jobbar för att de måste, alternativt jobbar bortifrån, lägger sin energi på jobbet och får tillbaka värdet i form av pengar som är nödvändiga för att överleva.
Människor som jobbar med sin hobby/tar hand om hemmet (frivilligt) samlar på sig av positiva sinnesintryck och har råd att ge energi till dem som förlorat den. Detta förutsatt att inkomstkällan är tryggad, av ena eller båda parter.
Detta förutsätter givetvis också att man frivilligt valt att jobba hemma/borta och att båda parter är överens sinsemellan om arbetsfördelningen.

Kanske lite märkligt av mig att skriva detta som vore jag hemmafru. Det är jag ju inte. Just nu har jag bara sommarlov, och ska snart återigen överhopas av tentor och c-uppsats. Men denna ledighet har gett mig och mina tankar fritt spelrum. Hur ska man någonsin veta vad man egentligen vill bli?
Det enda jag vet är att jag sedan man börjar skolan så börjar också den där "påtvingade" gemenskapen och det förväntade konstanta samarbetet. Man lär sig att fungera i grupp vilket man har stor nytta av sedan i arbetslivet.
Det har nog aldrig funnits någon epok för självständigheten. Ett samhällets uppbackning för den enskilda individens vilja att jobba själv. Det är lite konstigt att inte vilja socialisera. Lite fel.
Jag har alltid känt mig lite fel. Eller udda snarare. Men istället för att gräva ner mig i det eller fundera på hur jag ska bli social, och därigenom förändra min personlighet, så vill jag helst göra tvärtemot. Jobbet bör inte äga personen, utan tvärtom. Skaffar jag mig i framtiden ett "riktigt" jobb, så blir det på ett sätt en förlängning av skolan. Man förväntas kompromissa och fungera med andra.
Samtidigt vet jag vilken inverkan omgivningen kan ha på den egna prestationen. Just i och med att man förväntas samarbeta i grupp så är risken liten att man slackar i projekt. Man utför dem, och så är det bra med det. Och visst tror jag att man kan utvecklas på jobbet. Hade jag inte trott på det, hade jag inte haft svårt alls för att välja hemmafrulivet. Men nu kan man ju det.
Därtill kommer att jobbet kan få en att känna sig bekräftad, samt den ekonomiska tryggheten.

Det är inget lätt val. Men hur jag än väljer så backar min själs älskade upp mig. Det känns självklart och bra.

spetsskålarna

Jag är klar med mina spetsskålar..! Lite ömtåliga men ack så fina. Och så får man passa sig för att slicka på dem även om det känns lockande. Tipstack till Kajsas och hennes blogg Prettopyssel för "recept" på sockerblandning.

Man tar en ren och torr spetsduk (sådana går att köpa för ett par kronor på second hand).

Blanda tre matskedar vatten med 1.5 dl florsocker och doppa duken så den blir genomvåt.

Lägg duken över tex. en upp och nedvänd bunke. Tänk på att det sipprar en massa klibbigt sockervatten från duken allt eftersom den torkar, så det är ett smart drag att låta den stå på diskbänken eller liknande.

Låt den torka över natten och lossa sedan försiktigt från bunken, exempelvis med hjälp av en slickepott.





morgonandakten

Tystnad. Grå morgon. Lägenhetshuset format som ett frågetecken, bildar en omfamning och jag är mitt i.
Katt på blårutig duk. Duken på stort, svart bord.

Funderar på tiden. Hur ofta jag bara ser den som ett flöde, obegränsad. Och hur många som inte har välsignats med ett sådant tänk. Som bara ser tiden som fyllda/tomma luckor.
Själv måste jag skapa mina rutor om jag ska få något gjort. Annars sitter jag nog bara här och är i nuet. Vilket visserligen inte behöver vara fy skam det heller.

man blir nästan religiös

Idag har jag även bakat en plåtburk med kringlor. Tillsammans med kaffe ute på balkongen och med en katt i knäet så dog jag lite.

Jag tog:

• 100 g smör
• 2 ägg
• 1,5 dl strösocker
• 6 dl vetemjöl
• 1 tsk bakpulver

Först rörde jag smöret mjukt. Fuskade lite genom att köra det cirka 20 sekunder i mikrovågsugnen.

Jag blandade äggen och sockret fluffigt för sig och mjölet tillsammans med bakpulvret i en annan bunke. Sedan hottade jag till utgångsreceptet lite genom att även blanda ned cirka en halv tesked vaniljpulver (icke att förväxla med vaniljsocker) i mjölbunken.

Så knådade jag ihop alltihop till en fin deg och rullade ut den till tunna strängar som jag formade till kringlor.
Man kan även vända kringlorna i pärlsocker. Det hade jag inte hemma, men jag tyckte de jag gjorde blev bra och tillräckligt söta ändå.

Skjuts in i ugnen på 175 grader i cirka tio minuter. Då har man lagom tid på sig att tillreda en fin kopp kaffe som man kan doppa i. Ljuvligt!

pysselmåndag

Hemkommen från morföräldrarna. Har haft det härligt, men man har saknat sitt sammanhang, sina saker.
Nu: Målar om vårt skrivbords översida i tunnt vitt så att den bruna ytan lyser igenom på vissa ställen. Vet inte riktigt än om jag ska låta skrivbordslådorna och benen fortsätta vara bruna eller om de ska målas också. Och ska jag måla blomsterrankor på skrivbordslådorna eller ljusgrå schackrutor på översidan? Klängande blommor skulle levandegöra möbeln, men schackrutor är hemskt sofistikerat. Återstår att se. Möbeln ser iallafall redan mycket bättre ut.

Vi har bestämt, Senpai och jag, att ha en tvfri månad. Främst för att slippa detdär slentriantittandet som bara råkar bli. Jag är ju något av en cineast och vi har också kommit överens om att filmer (hyrda/ägda) är acceptabla eftersom de är resultatet av ett aktivt val. Igår bestämde vi till exempel att vi ikväll ska se dendära djupa japanska filmen som vi lånat av en vän, och som legat och skrotat jättelänge eftersom vi väldigt sällan spontant känner för svåra filmer. Det blir bra. Och jag får läst ut mina böcker och sytt alla mina projekt dessutom.

Två skålar av sockerstärkta spetsdukar ligger och torkar på diskbänken. Jag har velat pröva sockerstärkning jättelänge, och nu när jag av en slump kom över en hel påse med knypplade dukar i neonfärger som fanns i soprummet (vem slänger något sådant!?) så var idén ganska given. Resten får bli pimpmaterial på kuddar och kläder. Härliga liv!

för mig eller för någon annan

Att skriva. För min skull eller för andras? Det var åratal sedan sist jag skrev offentligt. Då var man liten och hobbygothare och skrev ångestfyllda dikter som man lade upp till allmän beskådan på ett poesiforum. Sedan råkade en Någon se dem och nu är vi tillsammans och har en skruttig hyundai, en fin trea i Göteborg och en fluffig kisse tillsammans och ska snart gifta oss. Tänk va. Vuxenpoängen bara trillar in.

Jag är så bra på att leva i nuet. Det är nog det. Jag behöver en dagbok lika mycket som jag behöver fotografier om jag ska komma ihåg något till senare. Alla fina saker som händer. Även efter att de hänt.

Just nu: Passar mina morföräldrars hus. Lyssnar på hårdrock. Gnisslande elgitarrer och snabba beat möter en rosbukett i en vas på bordet, tysta gardiner och möbler från en annan tid. 

En början

Jag vet inte varthän detta ska leda. Jag är bara en som alla andra, och kanske att jag läst lite för många finhetsbloggar med vackra bilder och att man kan skylla på det. Eller att jag saknar att skriva dagbok men avskyr att skriva för hand. Eller att jag är så dålig på att ta itu med saker ifall ingen vet om mina planer. Det är därför jag berättade för släkt och vänner ganska fort att vi skulle gifta oss så att vi verkligen satte igång förberedelserna. Det ser ut att ske nu i augusti. Men jag vet hur jag är, och vågar inte tro på det förrän det är ett faktum.

Mitt liv blir mitt bloggtema, tror jag. Det kretsar runt vegetarianism, vackra klänningar, alla de saker jag får för mig att sy eller måla mitt i natten, vänner och musik. Det sistnämnda lär mest röra sig runt progressiv dödsmetall och såndära liknande glad musik.
Vi säger så.