Tvättat miljövänligt! Tvättnötter, bakpulver som blekmedel och så lite lavendelessens istället för sköljmedel. Drar ut tvätten ur maskinen, skakar den och slätar ut, draperar den lite nödtorftigt över en korgstol, trycker tvätten mot näsan och drar in doften i djupa andetag. Ah.. Ljuvligt!
Tror jag förstår varför hemmafru/manidealet lockar även mig. Det är så många sinnesintryck man får uppleva! Doften av tvätt, smaker av matlagning, färgerna i frukt, grönsaker och i blommorna man sköter och så vidare. Det kan man givetvis hinna med att uppleva ändå även om man jobbar "bortifrån", men det är just det att då måste man verkligen ta sig tid till att göra det när man väl är hemma.
Att välja att sköta om hemmet skulle för mig då innebära att man sköter om dedär sinnesintrycken på heltid och delar med sig av dem när folk kommer hem och som kan vara i stort behov av dem.
Min teori i korthet:
Människor som jobbar för att de måste, alternativt jobbar bortifrån, lägger sin energi på jobbet och får tillbaka värdet i form av pengar som är nödvändiga för att överleva.
Människor som jobbar med sin hobby/tar hand om hemmet (frivilligt) samlar på sig av positiva sinnesintryck och har råd att ge energi till dem som förlorat den. Detta förutsatt att inkomstkällan är tryggad, av ena eller båda parter.
Detta förutsätter givetvis också att man frivilligt valt att jobba hemma/borta och att båda parter är överens sinsemellan om arbetsfördelningen.
Kanske lite märkligt av mig att skriva detta som vore jag hemmafru. Det är jag ju inte. Just nu har jag bara sommarlov, och ska snart återigen överhopas av tentor och c-uppsats. Men denna ledighet har gett mig och mina tankar fritt spelrum. Hur ska man någonsin veta vad man egentligen vill bli?
Det enda jag vet är att jag sedan man börjar skolan så börjar också den där "påtvingade" gemenskapen och det förväntade konstanta samarbetet. Man lär sig att fungera i grupp vilket man har stor nytta av sedan i arbetslivet.
Det har nog aldrig funnits någon epok för självständigheten. Ett samhällets uppbackning för den enskilda individens vilja att jobba själv. Det är lite konstigt att inte vilja socialisera. Lite fel.
Jag har alltid känt mig lite fel. Eller udda snarare. Men istället för att gräva ner mig i det eller fundera på hur jag ska bli social, och därigenom förändra min personlighet, så vill jag helst göra tvärtemot. Jobbet bör inte äga personen, utan tvärtom. Skaffar jag mig i framtiden ett "riktigt" jobb, så blir det på ett sätt en förlängning av skolan. Man förväntas kompromissa och fungera med andra.
Samtidigt vet jag vilken inverkan omgivningen kan ha på den egna prestationen. Just i och med att man förväntas samarbeta i grupp så är risken liten att man slackar i projekt. Man utför dem, och så är det bra med det. Och visst tror jag att man kan utvecklas på jobbet. Hade jag inte trott på det, hade jag inte haft svårt alls för att välja hemmafrulivet. Men nu kan man ju det.
Därtill kommer att jobbet kan få en att känna sig bekräftad, samt den ekonomiska tryggheten.
Det är inget lätt val. Men hur jag än väljer så backar min själs älskade upp mig. Det känns självklart och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar