lördagen

Idag har vi varit på klädbytardag i tabernaklet (tack för tipset Mindu!) och bytt till mig nya fina kläder. Vi åt billig vegansk gulasch på Muffins mm och tog en sväng genom bondemarknaden i Haga innan vi tog spårvagnen hem till föräldrarna. Far min lagade rödspätta, ärtor och potatis. Vitt vin, saffransglass, kaffe och cointreau för att avrunda detta kulinariska överflöd. Lite fusk med tända ljus men Quantum of solace under Earth hour. Nu ska vi snart sova i det blommiga gästrummet. En lyckad lördag.

snurrkjol

Johan och jag har sytt en klockad kjol! Eller ja, jag har sytt och Johan har varit behjälplig genom att rita upp mönstret. Jag är urusel på att förstå mönster och rita upp enligt skala. Tyget är gammalt sänglinne. Ska bara sy fickor också så åker den nog upp på mitt Adornakonto för försäljning sedan. En kjol som gjord att snurra i!

vikten av att nätverka

Den här veckan har i synnerhet handlat om nätverkande. Jag har återkopplat till människor jag en gång haft ett inbokat möte med, och nu ser jag de bra konsekvenserna av mitt nätverkande. Folk inom kulturvärlden minns mig när jag kontaktar dem, och vissa försöker faktiskt hjälpa mig att hitta praktik. Jag kanske faktiskt snart har något på gång, till och med. Det känns fint.
Och så känns det att jag har gjort något rätt, att mina möten faktiskt kan leda till någonting till slut, utan att jag behövt förändra mig. Jag får ganska mycket pepp och feedback på min coachning, men om det är någonting de ber mig ändra på så är det att jag är "för snäll" och att jag borde "tuffa till mig lite". Som att det vore så enkelt att förändra hela sin person. Jag tycker inte om att skryta eller framhäva mig själv. Jag vill hellre framhäva företaget.
Hela arbetsmarknaden verkar gå ut på att man ska sälja sig själv nuförtiden. Men jag är ingen säljare. Däremot är jag en genuint nyfiken person, och hoppas att min uppriktighet och mitt engagemang ska duga lika så bra. Jag hoppas någon ska se det någon dag.

ett stilleben

Jag nästan avskydde färgen på vår puderrosa soffgrupp tills jag insåg att det mest var den som skar sig mot den i övrigt röda och gröna inredningen. Så nu är pastellerna i arbetsrummet förflyttade till vardagsrummet och allt rött förflyttat till arbetsrummet. Rummen ser så annorlunda ut nu, och soffgruppen passar äntligen in. Så små ändringar gör så mycket. Här ett vardagsstilleben på tvbänken av mitt hemgjorda kakfat med grönt glas och guldkant, nåldynor, en neonrosa virkad duk hittad i soprummet, en nästan ironiskt kitschig lampa med japanmotiv och geishor vi fyndade på loppis på väg mot Österlen förra sommaren, och så mitt grafiska personnummer av Jenny Marchi inramat bakom. Känns vilsamt.

en liten cineast

Jag är ingen TVperson har jag märkt. Och ju längre tid det gått sedan jag såg på TV, desto mer irriterad eller rastlös blir jag när jag väl försöker titta igen. Nu pratar vi TVprogram alltså. Jag fixar inte att sitta och ta emot det public service erbjuder mig, det och inget annat, på tider jag inte själv har valt. Går det en tvserie jag mot förmodan skulle gilla så kan jag inte i ren förtjusning se fyra avsnitt på raken om jag hade velat.
Film däremot, det är en helt annan sak. Film ser vi nästan dagligen hemma. Vi har gått och skaffat oss netflix, och det har snabbt som attan gått och blivit ett beroende på samma sätt som spotify. En del av omgivningen och förutsättningen för en trevlig miljö.
Jag avskyr känslan av att vara beroende av något, men tänker att det är bra att beroendet åtminstone handlar om fri tillgång till musik och gamla filmer som jag själv väljer ut, istället för att i brist på annat se på det där simpsonsavsnittet man sett tio gånger förut. Och böcker läser jag hellre på dagtid, i spårvagnen eller i mellanrummen mellan händelser.

Jag älskar rörliga bilder. Jag vet inte vad det är som fascinerar så, men jag ser mig som en potentiell cineast. Att leva sitt cineastiska intresse fullt ut kräver nog en aning mer pengar än vad jag just nu har, men intresset finns där, och slocknar inte. Faktum är att jag ser på så pass mycket film att jag gärna för min egen del skulle vilja börja recensera dem på bloggen. Eller nej, inte recensera, snarare memorera för mig själv. Det blir så mycket information, så många nya filmer och intryck per vecka att jag knappt hinner låta det sjunka in förrän jag ser på nästa film. Filmer jag länge tänkt se, och nya filmer på impuls. Gamla och nya klassiker.

Häromdagen såg maken och jag på Outbreak (I farozonen) från -95. En hyfsat lättsam actionfilm om en virusepidemi som sprids med stor hastighet och dödar allt och alla inom loppet av några dagar. Dustin Hoffman i egenskap av huvudperson som överste (?) och som kämpar febrilt för att hitta ett botemedel.

Både maken och jag var inte upplagda för några större allvarligheter, och en larvig 90talsaction kändes som den mentala nivå vi låg på den kvällen. Jag hade noll förväntningar, men första halvan av filmen var faktiskt riktigt hyfsad. Upplägget och storyn kändes bra, och de tog den tid det behövdes för att bygga upp en stämning.
Sedan blir det Hollywoodstyle med helikopterjakter och en obligatorisk fiende som tjurskalligt vägrar komma fram till samma sak som alla andra gjort. Då ballar det ur, professionella människor som forskare och militärer tappar huvudet och filmen vägrar att ta slut. Fast sådant kan också vara kul ibland. Och det var ju såhär jag snarare trodde att filmen skulle vara. Så himla synd bara att de hade börjat bygga upp mina förväntningar i filmens första halva.
Jag ger filmen tre julgranar av fem möjliga. Ett visst underhållningsvärde fanns det ju faktiskt.

ett samtal

I förrgår hälsade jag på hos en kvinna som var så otroligt lik mig. Eller snarare jag henne. Hon är författare och illustratör och bor vid en sjö. Den sjön har jag romantiska minnen kopplade till, och hade inte befunnit mig i området sedan 2004. Det var lite speciellt.
Med en gång man kommer in i hennes hem möts man av böcker. Majoriteten av dem hade jag läst eller hade hemma i min bokhylla, eller så var det böcker jag tänkt att jag ska läsa någon gång. Vi pratade om det läskiga med människor som inte har böcker, och hon visade mig illustrationer hon gjort. Hon satt på tvärsan i fåtöljen och dinglade med benen medan hon drack sitt kaffe. Jag noterar sådant här eftersom jag tycker om det. Dessutom var hemlukten trevlig. Jag vet inte vad det är med mig och lukter, men människors hem luktar väldigt olika och sådant tycker jag är intressant. Och ju närmare lukten är uppfattningen av mitt eget hems desto mer nyfiken blir jag. Jag känner olika personer som ändå förenas i sina hemdofter. Ibland skulle jag vilja presentera dessa personer för varandra.
Vi hade ett bra samtal.

lätthängt

Äntligen! Säkert 1,5 år efter att jag införskaffade fågelkrokar från designtorget har vi äntligen borrat och fått upp dem på hallväggen. Nu har vi hela två stycken kortvuxenanpassade krokar! Tänk att man kan bli så glad över att inte behöva stå på tå för att hänga upp en jacka. Lyckan.