måndag 26 november 2012

att inte glömma sig själv helt och hållet


Just nu drömmer jag om ovanligt nåbara saker. Dricker starkt, svart te och ser på Poirotavsnitt. Vi sover i arbetsrummet för att bryta vanor. Och för att kunna kela med katten. På ett sätt sover jag bättre här. I den gamla sängen vi delade i hans pojkrum och i vår första lägenhet.
Jag tar det lugnt. Det måste bli så nu. En dag i taget. När man har gott om pengar är allt så annorlunda. Då slipper man tänka såhär. Men nu. Nu jobbar jag för att bli lite starkare än vad jag var igår. Imorgon kanske jag är bättre än idag. Och så vidare. Ens drömmar blir så hanterbara och lättförstådda. Jobb. Pengar. Mat.
Till skillnad från när jag är trygg. Då kan jag inte förklara mina största drömmar om jag så hade velat. Och inte ens måla det.
Man blir lite annorlunda när yttre faktorer påverkar en. Som att jag inte riktigt känner igen mig själv. Men jag försöker. Jag övar på de delar som är lätta. Så jag inte glömmer helt.


torsdag 22 november 2012

i tanken händer det mesta

Har hittills haft en riktigt intensiv vecka. Kanske inte så mycket i form av praktiska göromål som med tankar och funderingar. Det händer mycket just nu, säger jag för jämnan. Och det gör det, men kanske inte alltid så det syns.
Men denna eviga julmarknad händer just nu. Så roligt jag har haft inför den. Och nu är det snart dags. Tur att julen kommer strax efteråt så jag inte står helt handfallen, utan kan sätta igång med nya pyssel.
Här kommer iallafall en liten sneak-peek på saker som kommer dyka upp på marknaden:


 Kakfat av loppisporslin
Hårspännen/diadem av loppisfyndade knappar och textil


Örhängen av virkade dukar


onsdag 7 november 2012

alla vet att jag lever helt onödigt


"Hur går det med jobbsökandet?" Brukar folk nuförtiden fråga mig medan de lägger huvudet lite på sned. Tonläget är lågt och allvarligt. Så berättar jag beklagansvärt om "lekskolan" som jag vid dåliga dagar kallar coachningen och spelar med i det där spelet som säger att man är ingenting annat än djupt olycklig och en samhällsbörda så länge man inte har något jobb eller annan "vettig" sysselsättning. Och jag hatar det. Varför ska "Vad sysslar du med då?" vara en av de första frågorna man får vid en ny bekantskap och inte "vad får dig att känna dig glad"? Varför vill vi så gärna ha en titel på allt och alla?
Det är kanske därför jag är så dålig på att fråga hur folk mår. Själv tänker jag efter och svarar uppriktigt när någon frågar mig samma sak. Men väldigt sällan blir det annat än standardsvaret "bara bra" när jag frågar andra. Det kan väl inte stämma? Inte jämt? Hur kan någonting vara "bara" bra? Vad har hänt som gjort att man ändå mår bra, och vad hade behövt hända för att man ska kunna må "jättebra"?
Svaret gör mig högst misstänksam.

Vissa dagar är allt nattsvart och jag tänker att jag aldrig kommer få ett arbete. Ibland är jag mer optimistisk och stimuleras av det faktum att jag inte vet vad framtiden bär i sitt sköte, var jag kommer hamna. Då känns allt spännande.
Det jag alltid vet, oavsett bra eller dålig dag, är att jag bara inte får lägga mig ned och ge upp. Jag måste fortsätta kämpa. Väldigt klyschigt, men det är först nuförtiden som jag verkligen behöver tänka på det sättet. Utöva de slitna orden. "Jag går långsamt, men jag går aldrig tillbaka" var det någon som sade. Precis så.

Nu: sömnsmak i munnen, kaffe och tusendrömmar som virvlar runt i skallen. Skulle behöva en strömbrytare i huvudet. Tänk vad skönt.