Igår såg Senpai och jag filmen "Dödskallegänget", en kultig åttiotalare som vi båda anmärkningsvärt nog missat. Den var väl intressant på sina ställen, däremot skrek kidsen så mycket och intensivt att både Johan och jag började panikera och hysteriskt skratta mellan de ofrivilliga tårarna. Vi var tvungna att pausa filmen ibland för att få utrymme att andas. Ikväll tar vi det lite lugnare. Johan ska introduceras för barndomsfilmen "Den oändliga historien". Jag undrar om den är lika bra som man mindes den från det glada nittiotalet, eller om dagens animationer får den här att framstå som riktigt sunkig?
Tänk vad härligt när man var liten och villigt lät sig imponeras av den tidens effekter och datoranimationer. Allt var häftigt. Numera ställer man höga krav, och det som inte ligger i samma liga som Avatar ifråga om grafik är hopplöst föråldrat och ute. Lite så. Sedan att Avatar har en av de mest sunkiga storys jag sett på flera år är en helt annan sak. Jag kan i nya mästerverk sakna den där härligt varma och genuina känslan från den gamla filmerna. Det man inte behärskade i animationer fick man ta igen på andra sätt.
Som duschscenen i Psycho till exempel. Magiskt. Först duschens strilande ljud. En skugga bakom duschdraperiet. Plötsliga fiolstråkar och ljudliga knivhugg. Skrik. Sedan duschens stillsamma strilande igen, i en lång minut. Perfekt.
Det jag försöker säga är nog att förr kändes det som att skådespelarna stod för den huvudsakliga insatsen, och var ansvariga för att få fram känslan som skulle löpa som en röd tråd genom hela filmen. Idag döljs istället skådespelarna bakom påkostade ljud- och bildeffekter, som utgör filmens skelett.
Handlingen har kommit att bli viktigare än personen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar