en liten cineast

Jag är ingen TVperson har jag märkt. Och ju längre tid det gått sedan jag såg på TV, desto mer irriterad eller rastlös blir jag när jag väl försöker titta igen. Nu pratar vi TVprogram alltså. Jag fixar inte att sitta och ta emot det public service erbjuder mig, det och inget annat, på tider jag inte själv har valt. Går det en tvserie jag mot förmodan skulle gilla så kan jag inte i ren förtjusning se fyra avsnitt på raken om jag hade velat.
Film däremot, det är en helt annan sak. Film ser vi nästan dagligen hemma. Vi har gått och skaffat oss netflix, och det har snabbt som attan gått och blivit ett beroende på samma sätt som spotify. En del av omgivningen och förutsättningen för en trevlig miljö.
Jag avskyr känslan av att vara beroende av något, men tänker att det är bra att beroendet åtminstone handlar om fri tillgång till musik och gamla filmer som jag själv väljer ut, istället för att i brist på annat se på det där simpsonsavsnittet man sett tio gånger förut. Och böcker läser jag hellre på dagtid, i spårvagnen eller i mellanrummen mellan händelser.

Jag älskar rörliga bilder. Jag vet inte vad det är som fascinerar så, men jag ser mig som en potentiell cineast. Att leva sitt cineastiska intresse fullt ut kräver nog en aning mer pengar än vad jag just nu har, men intresset finns där, och slocknar inte. Faktum är att jag ser på så pass mycket film att jag gärna för min egen del skulle vilja börja recensera dem på bloggen. Eller nej, inte recensera, snarare memorera för mig själv. Det blir så mycket information, så många nya filmer och intryck per vecka att jag knappt hinner låta det sjunka in förrän jag ser på nästa film. Filmer jag länge tänkt se, och nya filmer på impuls. Gamla och nya klassiker.

Häromdagen såg maken och jag på Outbreak (I farozonen) från -95. En hyfsat lättsam actionfilm om en virusepidemi som sprids med stor hastighet och dödar allt och alla inom loppet av några dagar. Dustin Hoffman i egenskap av huvudperson som överste (?) och som kämpar febrilt för att hitta ett botemedel.

Både maken och jag var inte upplagda för några större allvarligheter, och en larvig 90talsaction kändes som den mentala nivå vi låg på den kvällen. Jag hade noll förväntningar, men första halvan av filmen var faktiskt riktigt hyfsad. Upplägget och storyn kändes bra, och de tog den tid det behövdes för att bygga upp en stämning.
Sedan blir det Hollywoodstyle med helikopterjakter och en obligatorisk fiende som tjurskalligt vägrar komma fram till samma sak som alla andra gjort. Då ballar det ur, professionella människor som forskare och militärer tappar huvudet och filmen vägrar att ta slut. Fast sådant kan också vara kul ibland. Och det var ju såhär jag snarare trodde att filmen skulle vara. Så himla synd bara att de hade börjat bygga upp mina förväntningar i filmens första halva.
Jag ger filmen tre julgranar av fem möjliga. Ett visst underhållningsvärde fanns det ju faktiskt.