alla vet att jag lever helt onödigt

"Hur går det med jobbsökandet?" Brukar folk nuförtiden fråga mig medan de lägger huvudet lite på sned. Tonläget är lågt och allvarligt. Så berättar jag beklagansvärt om "lekskolan" som jag vid dåliga dagar kallar coachningen och spelar med i det där spelet som säger att man är ingenting annat än djupt olycklig och en samhällsbörda så länge man inte har något jobb eller annan "vettig" sysselsättning. Och jag hatar det. Varför ska "Vad sysslar du med då?" vara en av de första frågorna man får vid en ny bekantskap och inte "vad får dig att känna dig glad"? Varför vill vi så gärna ha en titel på allt och alla?
Det är kanske därför jag är så dålig på att fråga hur folk mår. Själv tänker jag efter och svarar uppriktigt när någon frågar mig samma sak. Men väldigt sällan blir det annat än standardsvaret "bara bra" när jag frågar andra. Det kan väl inte stämma? Inte jämt? Hur kan någonting vara "bara" bra? Vad har hänt som gjort att man ändå mår bra, och vad hade behövt hända för att man ska kunna må "jättebra"?
Svaret gör mig högst misstänksam.

Vissa dagar är allt nattsvart och jag tänker att jag aldrig kommer få ett arbete. Ibland är jag mer optimistisk och stimuleras av det faktum att jag inte vet vad framtiden bär i sitt sköte, var jag kommer hamna. Då känns allt spännande.
Det jag alltid vet, oavsett bra eller dålig dag, är att jag bara inte får lägga mig ned och ge upp. Jag måste fortsätta kämpa. Väldigt klyschigt, men det är först nuförtiden som jag verkligen behöver tänka på det sättet. Utöva de slitna orden. "Jag går långsamt, men jag går aldrig tillbaka" var det någon som sade. Precis så.

Nu: sömnsmak i munnen, kaffe och tusendrömmar som virvlar runt i skallen. Skulle behöva en strömbrytare i huvudet. Tänk vad skönt.