kumare

Finsk folkmusik i hörlurarna, himlen är malvafärgad. Det har töat, och snön som är kvar ligger i små ensamma drivor på berget. Grönt, vitt, lila.
Det är i sådana stunder det känns som att en slöja framför mina ögon dras undan. Sedan går det inte att beskriva vad som händer härnäst.
Jag antar att alla bär någon form av andlighet i sig, och att religionen är ett sätt att kanalisera det.

Igår såg Senpai och jag på en dokumentär om regissören Vikram Gandhi som undrade om människan verkligen behöver andliga ledare i sin tro. Så han klädde ut sig till guru, lade sig till med en indisk dialekt, och skapade religionen och livsstilen Kumare med egenpåhittade yogaövningar och mantran. Han fick flera anhängare som fick kraft av hans livsåskådning. En blev yogalärare, något hon länge drömt om men inte vågat studera till innan. En annan fick motivationen till att göra något åt sin övervikt och gick ned tjugo kilo. Alla menade att Kumare hade förändrat och berikat deras liv. När det var dags att avslöja hans rätta identitet kunde Vikram inte med att göra det. Kumare hade blivit en så pass permanent del av människors liv, och nu skulle han ta deras religion ifrån dem. När han till sist ändå berättade hur det låg till var det också ett par stycken som gick därifrån och slutade svara på hans mail. Jag undrar hur de kände sig? Lurade förstås, men av vad; Vikram själv som utgav sig från en annan en han var, eller av själva livsåskådningen? De hade ju fortfarande upplevt både tröst och förändring.

Jag som gärna åtminstone hade velat vara agnostiker, men i själva verket nog är en ateist, måste ju någonstans tycka att de får skylla sig själva som gick på det. Men att man samtidigt ska göra det som känns bra och rätt för en själv, om det så är meditationsövningar i dokumentären där man snurrar med armarna som en väderkvarn, vilket såg hemskt fånigt ut. För min del behöver inte tro och andlighet kanaliseras i fysiska uttryck såsom tempel för tillbedjan, konkreta böcker med de "rätta" lärorna och historia, eller religiösa ledare. Jag tror inte på någon gud heller, eller snarare; jag vill tro att alla religioners gudar är en symbol för ungefär samma sak. Man vill förstå, finna tröst och hitta livets mening, och då är det lättare om man har en färg, form eller idé framför sig. Det skulle jag verkligen också vilja ha.

Kort sagt tror jag att Kumare är en lika viktig religion och livsstil som vilken som helst. Det handlar om att i svåra tider påminna sig om självklarheter. Sådant där man faktiskt egentligen vet, men som man tenderar att glömma bort när man har det jobbigt. Som att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Att meditation = koppla av och koppla bort omvärlden är ett sätt att nå frid med sig själv. Att vara ödmjuk inför det fantastiska liv man faktiskt har.
Det handlar bara om vilka tillvägagångssätt man finner lämpligast, om det är en fysisk Gud, yoga på morgonen eller som jag: en kastanj i jackfickan som jag kan ta upp och hålla i handen.